hans höghet brukade hyra ut under sommaren. — Då måtte det ha varit här, som du bodde, Hugh, sade jag. — Nej — likt en sann hjelte, sökte jag svinga mig öfver mina medmenniskor och förbehöll mig öfversta våningen. Der uppe kunde jag göra som jag behagade, hade en balkong för mig sjelf och nyckeln till belvedere. O, hvilka sånger och sonnetter jag der rafsade ihop vid månsken, och hur jag brukade tända eld på min pipa dermed nästa morgon! Vi hade nu uppnått foten af sista trappgången, och Hugh öfvertog vägvisningen. — Sc, sade han, detta är mitt gamla qvarter. Hvad tycker du om det? Det var som att gå öfver från mörker till ljus — från vinter till sommar — från ett fängelse till ett palais. En prinsessas enskilta rum i en fösaga kunde icke hafva varit präktigare och beqvämare. Förmak, salong, bibliothek och sängkammare lågo alla intill hvarandra. Utsökta möbler, injagda bord, väggar, prydda med speglar och målningar, mattor, hvari foten sjönk ned utan något ljud, dyrbara konstverk i marmor och terracotta, böcker, blommor och alla dessa obetydligare bisaker, som gifva behag och trefnad åt ett hem, funnos här i öfverflöd. — Nå, upprepade min man skrattande, hvad tycker du om det? — Jag vet knappast hvad jag skall tycka, svarade jag förvirrad. Jag — jag tycker mig bestämdt känna igen några af dessa saker dessa vaser till exempel — och detta schatull — ja, jag är er att de är detsamma vi köpte i Via Trattina. Hvar