revolutioner? Vi bo trygga i vår kärlek. — Jag brukade också en gång drömma om konst och poesi och rykte, men det det var innan jag visste huru mycket som redan blifvit gjordt — huru litet som återstod att göra. Nu är jag klokare. Nöjd att beundra, vandrar jag från Shakspeare till Goethe, från Raphael till Rembrandt, från Plato till Bacon. Jag smakar på all konst och all filosofi. Seneca kan icke vara för tung, och Plautus icke för lätt för mig, och likväl, hvad har jag för hopp att någonsin kunna njuta af hälften af det förflutnas hopade rikedomar? Tio lifstider skulle icke vara nog att läsa alla de bästa böcker och se alla de bästa taflor i verlden! — Ej heller tio gånger tio, tillade jag sorgset. Ack! till hvad ändamål arbeta vi och till hvad gagn är något som vi kunna göra? Hvarföre måla taflor, som icke kunna vinna någon ryktbarhet, eller skrifva böcker, som aldrig skola blifva lästa? — För min del, Barbarina, tror jag att konstkännarens lif är lika väl användt som någon annans. Det är för honom författaren skrifver och målaren blandar sina färger, och ingendera af dem kunde gerna lefva utan honom. Han läser de böcker, som andra skrifva. Han köper de taflor, som andra måla. Han representerar det populära omdömet, förkroppsligar tidehvarfvets smak och bibehåller i vårt minne allt hvad vi äro skyldiga det förflutna. Per Bacco! Jag börjar få riktig beundran för mig sjelf, då jag tänker derpå. Jag kunde icke låta bli att småle. — Detta är blott sofisteri, sade jag. Du ilskar ett sysslolöst lif och är ingenting! om icke — kritisk, och nu vill du göra!