Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1866, sida 2

med sig och eger ett behag, som jag knap. past vet hur jag skall förklara. — Du har då varit här förut? — Jag bodde här en gång två månader Det var länge sedan — sex eller åtta år tror jag, men jag kommer ihåg hvarje vinkel och vrå så väl, som om jag sett det i går. Vänta — denna väg skulle leda till ruinerna! Vi gingo längs en bred gång, fullkomligt inhägnad af lummiga träd. Ogräs vexte frodigt i sanden, och förra årets löt lågo tjockt på marken. Här och der, i skuggan, stod en stenbänk, brun af mossa, eller en sönderbruten urna, eller ett litet antikt altare, röfvadt från en graf — och straxt derpå uppnådde vi en plats, något öppnare än det öfriga, med en oformlig massa af nätformigt tegelstensarbete och en låg hvalfbåge, bevakad af två bistra lejon. Vi banade oss väg genom gräset och buskarne. En grön ödla kröp förbi oss, och en ekorre sprang upp i toppen af en ståtlig stenek, som stod midt bland ruinerna. Jag ryste och suckade. — Stället är underbart dystert, sade jag. Hvad är detta för ruiner? — Troligtvis af Pompeji villa, svarade min man, men ingen känner numera till deras historia. Stället tillhör en adlig romersk familj, som nu är för fattig att hålla det i stånd, och de hyra derföre ut det när helst de kunna få någon hyresgäst. — Och du bodde här en gång två hela månader? — Ja, två mycket angenäma månader, hvarunder jag fördref min tid med att vandra omkring dessa sjöar och ruiner, med en karbin på axeln och en bok i min hand