och på hvad sätt det angrep mig, kan jag icke nu så tydligt erinra mig. Jag vet endast att jag kände mig bittert besviken. För det första, hade min landsförvisning redan räckt många år, och jag längtade att åter vara omgifven af glada engelska ansigten och höra det behagliga engelska tungomålet talas omkring mig. För det andra, kände jag mig sårad att min kärlek icke var nog att göra min man lycklig, äfven under Britanniens gråa skyar. Ja, jag var halft svartsjuk på dessa utländska luststreck, som blifvit honom så kära, och dessa vanor, som blifvit nödvändigheter. Dessutom var Broombill, af alla ställen i verlden, nu mitt lagliga hem. Broomhill, hvarom jag drömt alla dessa år — Broomhill, der jag, som ett litet barn, lärt mig älska för första och sista gången i mitt lif. Det var sannerligen icke underligt, att jag trånade efter att komma tillbaka till detsamma — och likväl kunde jag hafva varit nöjd med det ljufva närvarande. Utom Hugh fanns det ingen menniska, som älskade eller brydde sig om mig, och jag hade gjort bäst i att mottaga min lycka per se, utan en omsorg eller önskan derutöfver. Ack, hvarföre gjorde jag det icke? Hvarföre, då jag hade mest skäl att vara glad, tillät jag mig plågas af inbillade bekymmer? Hvad giorde det: om vi bodde i England eller Italien, Rom eller Broomhill, då vi endast voro tillsammans? Han var hos mig, han älskade mig, och der kärleken är, der är himlen, om vi blott ville tro det! Eva gjorde Adams paradis, och Robinson Cruses ö var en ödemark endast derföre att han lefde der ensam. Men tyvärr! det är alltid så. Vi knota öfver den välsignelse vi besitta, och