tänka, att min man icke hade någon önskan att återvända till Broomhill. Upptäckten var icke hastig. Den dagades för mig långsamt, obestämdt, oförmärkt, och var mindre följden af min egen skarpsinnighet än af bevis, samlade från tusen småsaker. Han nämnde aldrig Broombill eller någon omständighet, som kunde leda samtalet derpå. Om jag talade derom, teg han. Om jag aftvingade ett svar, gaf han det så kort som möjligt och vände om samtalet. Då vi ibland talade, som älskande bruka, om huru denna kärlek skule genomlöpa alla våra dagar, likt en gyldene tråd i lifvets grofva väfnad, undvek nan allt omnämnande af det fädernehem, som skulle hafva varit scenen för vår roman, utan förlade den alltid under utländsk vimmel. Ibland talade han om att köpa egendom i Schweiz, ibland om en villa i Castellamare eller att bygga en på stränderna af Como-sjön. Sedan återigen kunde han hafva ett förslag att utsträcka vår resa genom Ungern, Bayern och Donau-provinserna, eller att utrusta ett fartyg till en längre kryssning i Medelhafvet, anlöpande alla de förnämsta hamnarne på turkiska och dalmatiska kusterna och slutande med Nilen eller det heliga landet. I början brukade jag småle åt dessa infall och tillskrifva dem hans gamla nomadiska vanor, men det kom en tid, då jag icke längre kunde småle — då ett besynnerligt, oroligt tvifvel småningom smög sig öfver mig, och jag började undra, om det icke under allt detta kunde ligga någon afsigt att med flit uppskjuta hemresan och kanske aldrig återvända till England. Huru detta tvifvel öfvergick till visshet