got vackert ställe. Sedan, då aftonen kom, hade vi en brasa och läste högt eller slutade morgonens skizzer. En och annan gång, om det var månsken, gingo vi åter ut, och ibland, ehuru sällan, besökte vi operan eller teatern. O! lyckliga dagar, då dessa ting utgjorde vårt lifs allvarliga göromål — då valet af en cambe upptog våra tankar en half dag, och köpet af en mosaik var föremål för vår allvarligaste öfverläggning — då läsandet af ett poem gjorde oss sorgsna, eller åsynen af en målning påskyndade våra hjertans slag. Vi kunde icke då fatta, att vi någonsin skulle kinna vigtigare omsorger än dessa. Vi älskade Rom, som om det varit vår födelsestad, och trodde att intet ställe i verlden kunde vara hälften så förtrollande, men det var derföre att vi voro så lyckliga der och så ensamma. Vi lefde endast i det förflutna och för hvarandra. Vi hade inga vänner och brydde oss ej om att söka några. Utom hvad oss sjelfva angick, egde det närvarande föga intresse för oss, och bland grafvarne och palatserna af en försvunnen ätt tycktes vi lefva dubbelt afsöndrade från medmenniskor. På detta sätt försvunno vintermånaderna, och våren kom. Det var i sanning en lycklig, lycklig tid, och dagarne ilade bort, som om de varit satta till musik. III KAPITtLHI. Carpe Diem. Jag vet nu knappasthuru denna tanke törst föll mig in, mgfs-på ett eller annat sätt, började jag m här tiden miss