— Eller om allting timat som det gjort, och du likväl icke brytt dig om mig! 0, Hugh, det skulle hafva varit det grymmaste af allt. — Och det minst sannolika. Ah, Barbara, du kom till mig, då jag bäst behöfde dig. Du äterupplifvade min förtröstan till himlen och mitt förtroende till menniskor. Du försonade mig med det närvarande och framtiden, utplånade det förflutna och förvandlade till vin mitt lifs bittra vatten. Hur kunde jag då annat än älska dig? Ja, med hvarje mitt hjertas slag och hvarje nerv i min hjerna — med mina förhoppningar, mina drömmar och allt hvad ädlast jag eger! Hvad, du gråter? -Af glädje, hviskade jag, endast af glädje. Tala till mig så för evigt, och jag vill lyssna till dig! Han tryckte en kyss på min panna, och några minuter voro vi båda tysta. — Säg mig, sade jag slutligen, huru och när du först började älska mig. Kom let hastigt, eller smög det sig oförmärkt ifver ditt hjerta, likt skuggan öfver solrisaren? — Ingendera, och likväl bådadera, svaade han fundersamt. Jag har aldrig veat ögonblicket då det först öfverföll mig, och likväl uppsteg det, likt en af dessa semlighetfulla öar, som uppkastas på en mda natt från den stora oceanens djup, å en gång i mitt lif och blef mitt paralis. Nu är det vårt och vårt ensamt. In;en utom vi sjelfva skall inträda i detta iden — ingen utom vi sjelfva plocka dess Blommor eller äta af dess frukter! Bah! wilka barn vi båda äro! Med hvilken ljuf goism vi berätta den gamla historien om ch omigen! (Forts.)