sade Hugh, återknytande de brutna trådarne af vårt samtal. Om jag i stället rest till S:t Petersburg, min Gud! hvilken olycklig varelse jag nu skulle varit! — En god engel förde mig till dig, Hugh, hviskade jag, i det jag lutade mitt hufvud mot hans axel. Jag kan icke uthärda tanken att vi aldrig skulle träffats. Jag kan icke tro annat än att vi en vacker dag måste hafva kommit ansigte mot ansigte och blifvit lyckliga. — Ack! vi skulle hafva varit fremmande för hvarandra, Barbara mia. Vi kunde hafva sett hvarandra och gått vidare för evigt. — Nej, det skulle i alla händelser varit omöjligt. Jag skulle känt igen dig hvar som helst. — Kanske, älskade, men tiden, kom ihåg, har förändrat mig mindre än dig. Du har rest hela vägen från Lilliput till Brobdignag, under det jag endast blifvit brunare och fulare än någonsin. Men du ser allvarsam ut, mignonne. Hvad har jag sagt som kunnat plåga dig? — Ingenting — och likväl — och likväl är jag bedröfvad vid tanken att du kunde gått förbi mig utan att känna igen mig. Säkert skulle någon obestämd bild äf den lilla flickan, som älskade dig så nögt för länge, länge sedan, åter föresväfvat dig. Min man smålog och lade sin hand på nitt hufvud, såsom han brukade lägga den denna aflägsna tid. — Enfant! sade han ömt, hvad betyder let nu, då vi funnit hvarandra och äro yckliga? Tänk hvad det skulle hafva vait, om vårt möte inträffat många år härsfter och inträffat för sent! ,