ripa efter skuggan, som skall komma. Vi känna först och resonera efteråt, men sällan förrän det är för sent. En dag, i början på sommaren, togo vi en vagn och åkte ut till Albano. Det var helt tidigt då vi afreste. Vi togo vägen genom San Giovanni-porten och inkommo på dessa vidsträckta ödemarker, som ligga sydvest om staden. Ibland påträffade vi en vagn, dragen af oxar, eller en bonde, som dref en åsna lastad med gröna qvistar, men dessa tecken till lif voro sällsynta. Sedan vi tillryggalagt flera mil på detta sätt, låg Albano rakt framför oss, på toppen af en brant kulle. Låga hvita murar omgåfvo vägen på ömse sidor, inhägnande fruktträdgårdar, olivfält och dystra planteringar af cypresser och pinier. Framkomna till staden, togo vi in på Hötel de Russie. Här smakade vi på det vin, som Horatius berömde, och åto frukost i ett rum med utsigt åt Campagnan och det töckniga Medelhafvet längst bort vid horizonten. Sedan vi slutat vår måltid, gingo vi ut öfver torget och uppför en brant väg, som ledde till sjön. Ah, hur väl jag minnes det! Hur väl jag minnes taffel-landet hvarpå vi stodo, med Monte Cavo resande sig högt framför oss, och den blå sjön, som låg vid våra fötter med sina skogrika stränder. Luften doftade af vällukter, och en gyldene dimma hängde öfver Rom. Vi hade medtagit våra ritböcker, men de lågo orörda bredvid oss på gräset. Scenen var för herrlig att afteckna, och allt hvad vi kunde göra var att i fulla drag insupa dess poesi och tala om vår stora lycka. — Det var en riktig händelse att du och jag någonsin åter träffades, älskade,