Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1866, sida 1

Barbaras Historia ). (Öfversättning från Engelskan af S. N—n.) — Men —men ibland, Hugh, då jag betänker hur fullkomlig vår kärlek är, darrar jag och frågar mig sjelf: Skalljag alltid blifva så lycklig? — Ah, Barbara, det är en fråga, som vi alla göra en gång, kanske två gånger, i lifvet. Men hvem kan besvara den? Hvarken du eller jag. Det närvarande är vårt — låtom oss vara nöjda dermed! — Jag kunde icke vara nöjd dermed, Hugh, så framt jag icke antoge det som en profetia för framtiden. — Icke heller jag, älskade — icke heller jag, men jag tror, att det, med Guds hjelp, skall blifva så. Och likväl har jag lärt att misstro morgondagen, håna det förflutna och icke värdera det närvarande ögonblicket mera än det är värdt. Det är svåra lexor, och jag har ännu icke hunnit glömma dem. — Tyst, ropar jag rysande. Att misstro vår morgondag. är att häda vår kärlek! — Barn, jag misströstar icke — jag begrundar, och detta endast derföre att jag är så lycklig — emedan jag gerna ville uppehålla det närvarandes sällhet och, likt Josua, befalla solen och månen att stå stilla öfver våra hufvuden. Men jag kan icke — jag kan icke. — Ack, nej! Vi måste blifva gamla och förändras såsom andra förändras, men hvad gör det? Vi skola älska hvarandra till det ) Se H.-T.N:o 224.