Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1866, sida 1

nans. — Ja, älskade! Amo, Amas, Amamis, Åmarerimes. Ah, hvilket roligt verb, och nur fort vi lära att konjugera det! Vid denna tid har solen alldeles gått red, derföre stiga vi upp och gå hemåt utmed stranden och finna vår värdinna sittande på tröskeln till sitt hus med sitt barn vid bröstet, lik en af Raphaels madonnor. Derinne upplyser en liten messingslampa vår dunkla kammare. Fönstret öppet och vetter åt sjön, och der bredvid står ett bord med vår tarfliga aftonmåltid. Hur godt smakar icke vår omelette i afton och hur förträffligt denna flaska Orvieto! Liksom barn på en fridag. finna vi allting utsökt. Sjelfva den herrliga verlden tyckes skapad till vår förnöjelse, och naturens fenomener synas, för vår lyckliga egoism, som skådespel uppförda för att roa oss. För oss stiger månen upp derborta — för oss musicerar aftonvinden i träden och tillför oss de sista dröjande tonerna af Ave Maria. sista och dö, som vi hafva lefvat, 2 Tiden förflöt, och nyåret fann oss i Pisa. Vi tyckte om den besynnerliga gamla staden och dröjde der några veckor, aftecknande monumenterna i Campo Santo, promenerande i månskenet bland de gräsbevuxna gatorna och tysta palatserna och betraktande den tröga Arno, som slingrar sig från brygga till brygga på dess väg till hafvet, Slutligen, då Februari kom, återtogo vi våra angenäma resor, afvikande, som förut, då det behagade oss, från den banade vägen, ofta stannande för att afteckna en ruin eller en sjö, ibland till