Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1866, sida 2

med Alperna till mina grannar, än på något samiljegods, som vanställer jordens ansigte! — Om du blifvit född till att ärfva er hydda och ett par ängar, man, skulle do tala helt olika! — Nej, hustru, du skulle hafva mjölkat korna och gjort ostarne, och jag skulle burit dem till torget på ryggen, liksom den der karlen, som nyss gick förbi. Och så, muntert skrattande, gå vi framåt i solskenet, och vid hvarje steg blir naturen mera intagande. Allt då och då påträffa vi en grupp rödbruna kojor, vid hvars dörrar sitta gamla qvinnor med sina sländor och unga flickor, som sjunga under det vi gå förbi. Ibland vika vi af vägen för att plocka några vilda blommor och fylla våra bergsflaskor i en källa bland klipporna. Nu sluta sig klipporna tätare ihop, och trakten antager ett sällsamt öde utseende. Stora granitblock ligga kringströdda här och der. Några äro bruna af mossa, och andra till hälften begrafna i gräset. — Jag kommer ihåg denna plats, säger Hugh lifligt. Jag nedsteg hit från bergen, för flera år sedan, då jag genomvandrade Schweiz till fots. Den var mera vild då — och så var jag. Ah, min lilla hustru, du kan icke föreställa dig hur vild jag var! — Jo, det är icke svårt. Du är en half barbar ännu. — År jag? Nå, så mycket bättre, ty det skall blifva ditt åliggande att tämja mig. Men se dit upp — ser du en smal remna der på framsidan af klippan, lik ett ärr på en soldats panna? — Ja, jag ser den.