Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1866, sida 2

— Jag vet det. Hon har utestängt mig från sitt hjerta för en synd, som icke var min egen. Det är mycket bittert, och likväl tror jag, att jag älskar henne lika högt som förut. Jag har tusen gånger varit frestad att skrifva till henne, och sedan har jag åter afstått derifrån, i tron att — att hon icke längre bryr sig om mig. — Min stackars lilla Barbara! — Tyst! Jag är icke att beklaga nu, älskade. Jag är mycket, mycket lycklig. Och dermed smyger jag mig närmare till hans sida, och den kära, beskyddande armen lindas omkring mig. — Kan du icke gissa, Hugh, hvarföre jag har varit så förskräckligt lat? hviskar jag straxt derpå. — Nej, är jag en trollkarl? — Ja — nej — ibland tycker jag du är! — Men nu är jag det icke längre. Jag har brutit mitt trollspö, bränt upp min bok och blifvit en simpel dödlig likt dig sjelf. Eh bien, hvarföre är det? — Emedan — emedan jag är för lycklig att rita. För lycklig, att ens konsten kan göra mig lyckligare. — Min älskling! — Och — och kärleken är så ny för mig, Hugh, och lifvet så skönt, och jag känner som om det vore sysselsättning nog att vara tacksam och lycklig. — Och så är det, älskade — så är det! Gudarne komma icke ofta ned från Olympen, men då de göra det, så låtom oss traktera dem kungligt och sätta allt xa—— nat å sido för att hedra dem! (Forts.)