Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1866, sida 2

— Ja, fö hans blå berg och onaturliga himlar; för dhting, med ett ord, utom valet af ämne och den ton, som tiden hjelpt till att gifa dem. Se på dessa utskjutande klippr och detta naturliga klipphvalf öfver ägen; kunde han hafva målat det, tror div Eller byn derborta med dess öppna campmile och bakgrund af stenekslunder, slutande nästan till vattenbrynet: Men detta åminmer mig, älskade, att du icke gjort :n enda teckning sedan vi lemnade Paris — Jag har varit mycket lat, det är sannt. — Ofanligt lat! Men du skall göra bot i morgon ittida och rita af åt mig detta samma stäle, den der klippan, palmerna och hafsvken med den gamla söndriga båten uppiragen på stranden. — Ja; nen du skulle göra det lika bra och kanske tåligare än jag. Ritar du aldrig nu, Iugh? — Sälkn eller aldrig. — Ock likväl är du en verklig artist. Jag har icke glömt alla ritningarne på Broomhil. De voro i en bedröflig oordning — Algier och Brighton, Themsen och Nilen, De onshire och Anderna, allt kastadt om hvartannat. Jag skall ordna dem, då vi komma hem, Hugh — ah, hur besynnerligt det skall blifva, efter så många, många år! — Ja, svarar min man dystert, du var en liten flicka då, och jag — åh bå! Tempora mutantur. — Och då skall jag få se min tante ännu en gång och — — Din tante, barn! säger Hugh, i det han vänder bort ansigtet. Bah! hon har glömt dig.