Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1866, sida 1

Knappast hade dessa ord undsluppit honom, då hon närmade sig ett par steg, men tvekande, liksom för stolt att tigga. Hugh släppte ett fem-francs-stycke i min hand. — Gif det för mig, hviskade han och drog sig tillbaka. Hon tog det, omedveten om dess värde, sedan stannade hon, undersökte det förvånad och såg upp till mig. I samma ögonblick kände jag min arm omsluten af Hughs hand, som af ett skrufstäd. — Kom med mig, bort! bort! sade han, dragande mig häftigt, nästan vildt, ut på vägen. Min Gud, barn! hvarföre håller du mig tillbaka? Alltför uppskrämd att svara, utsatte jag mig för att krossas af vagnshjulen och lät mig upplyftas i den första tomma vagn, som kom förbi. — Od alles-rous, Monsieur? frågade kusken. Hugh kastade sig tillbaka med en suck. — IIvart som helst — hvart som helst! utropade ban. Endast bort härifrån! Mannen lyfte på hatten och tog vägen till Neuilly. En lång stund voro vi båda tysta, men slutligen, trött af att vänta, smög jag min hand i hans och slöt mig närmare intill honom. — O, Hugh, sade jag, hvad är det som plågar dig? IIVad har händt? Han skakade dystert på hufvudet. — Var det mitt fel, Hugh? — Ditt fel, min älskling? Hvilken dårskap! Och, omfattande mitt hufvud med båda sina händer, kysste han mig ömt, nästan medlidsamt.