Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1866, sida 2

men! O, jag har lidit, Barbara! Jag har genomgått en evighet sedan vi skiljdes! — Och är det verkligen du? — Det är verkligen jag. Jag, din vän, din älskare, din man! — Och du vill aldrig lemna mig mer? — Aldrig, förrän du ber mig gå! Jag log deråt och lade mitt hufvud på hans axel, som ett trött barn. — I går, fortfor han, låg hela Belgien emellan oss. Jag var vansinnig — ytterligt vansinnig och förtviflad. Jag skulle varit glad att dö — jag kände att jag måste dö, om jag reste vidare! — Och så vände du tillbaka? — Vände tillbaka — reste hela eftermiddagen, hela natten, och uppnådde denna plats för fem timmar sedan. Det var just dagningen, och jag har gått upp och ned denna all allt sedan, väntande på den id, då jag kunde begära tillträde. — En dag till, och du skulle ej hafva mit mig. Jag hade beslutat att återvända till Zollenstrasse i afton. — Än sedan? Jag skulle hafva följt dig. — Ända dit? — Grymma! Har jag icke flytt ifrån lig, kommit tillbaka till dig, rest utan ippehåll eller hvila ända sedan jag sist äg dig, och du tviflar att jag skulle följa ig, om också Zollenstrasse låg vid verllens ända? — Ahl! men hvarföre flydde du någonin ifrån mig? Han såg ned och tvekade. — —3: Min älskling, sade han, tryckande in hand nervöst mot pannan. Jag är en esynnerlig menniska och har fört ett bennerligt lif. Jag — jag kan icke se saer som andra menniskor — jag är ju blott