Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1866, sida 2

kylig, och träden susade behagligt i der litta vinden. Jag föreställde mig, att luf ten skulle stålsätta mina nerver för all som kunde komma, således svepte jag ha stigt en shawl omkring mig och gick ut Jag gick fort, och den hastiga rörelser gjorde mig godt. Jag tror att jag gick så långt som till portarne af le Bois, men jag erinrar mig ingenting tydligt, utom ati en afdelning soldater kom marscherande förbi, med musiken muntert spelande framför sig, och att musiken för mina öron ljöd sergligare än en själaringning. Då jag kom tillbaka och vek af till alläen, vid hvilken vi bodde, slog klockan nio. Medan jag ännu lyssnade till echot af klockan och tvekade om jag skulle gå hem eller vända tillbaka, reste sig en man från stenbänken tätt bredvid och ropade mitt namn. — Barbara! sade han. Jag är här, Barbara! O, den kära rösten, som jag hade trott att jag aldrig mer skulle iå höra! Den tycktes för ett ögonblick hämma mitt hjertas slag, och kom det sedan att klappa så häftigt, att jag knappast kunde andas. — Hugh! stammade jag. Jag trodde du var rest! — Och det var jag, men vid Lättich sveko mig mina kratter. Jag kunde icke lemna dig, Barbra. — Låt mig sitta, sade jag, slutande mig ntill honom. Det svindlar för mina ögon. Han lade sin arm om mitt lif och bar nig till en bänk längre in bland träden. — Min egen älskling! utbrast han med uuten stämma. Se upp — se upp — le mot mig — säg mig att jag är välkom