Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1866, sida 2

Jag tycktes lefva i ett halft sofvande, hal vakande tillstånd och uppehöll mig, und förevändning af något lätt illamående, fö nämligast i min ensliga kammare. Di låg jag hela timmar, med tillslutna öge och hopknäppta händer, nästan utan ri relse och anda, knappast medveten om a jag lefde, utom tör den tryckande tyngde på mitt hjerta och mitt värkande hufvuc Alla mina tankar hade samma ämne han var borta! Jag frågade mig aldrig sjelf en end gång, om han var rest. Jag hoppades a drig en enda gång, att han skulle komm tillbaka. Jag sade endast — det är förb På aftonen af tredje dagen föresatte ja mig att återvända till Zollenstrasse. Dett beslut gjorde mig godt och återgaf mi, styrka. Jag tänkte på Ida, och jag för sökte öfvertyga mig, att så länge kons och vänskap återstodo mig, var icke all nelt och hållet mörkt i lifvet. Den nattei of jag flera timmar och steg upp om mor sonen, ännu svag och blek, men med esats att utföra min afsigt och ofördröj igen underrätta min far derom. — Om jag blott kan resa i afton! fort or jag att upprepa för mig sjelf. Om de lott vilja låta mig resa, utan att plågs nig med frågor! Det sednare var allt hvad ag fruktade. Jag hade vaknat tidigt, och, sedan jag ädt mig, fann jag att det ännu felades n och en half timme till vår vanliga fruosttid, och att ingen utom tjenarne voro rörelse. En oöfvervinnelig rastlöshet hade emäktigat sig mig, och,i mitt närvarande llstånd, var overksamhet icke längre möjg. Hvad skulle jag göra under en och n half timme? Morgonen var klar och