Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 2

Vid stigens krökning stannade han, såg sig om och försvann sedan bland träden — Det är någonting besynnerligt med den mannen! sade grefve de Charlot. — Jag ville gifva hundra francs för att få veta hans historia. — Om ni gaf tusen, skulle han icke berätta den, sade de Fauval. — Jag tror, att han är en rymd missdådare från Toulon eller Brest. — Och jag, att han är en politisk landsflyktig, sade madame de Lunexville. — Han är säkert icke någon fransman, anmärkte en annan. — Märkte ni icke hur han undvek frågan om hans land? — Jo — och hur tyst han var, då mr Farquhar undersökte hans guitarr. — Stackars karl! sade Hugh. — Han är ingen vanlig äfventyrare, och, på hans uttal, skulle jag säga att han är italienare. Han afslog mina små obolus med en nästan romersk värdighet. Men hvad är er tanke, Barbarina? — Jag vet verkligen knappast, svarade jag. — Uttrycket i hans ögon slog mig smärtsamt. Jag känner mig bedröfvad för honom och --men ni skall skratta åt mig, om jag säger er det! — Nej — jag lofvar er att icke skratta. Var så god och säg mig det! — Nåväl, jag känner som om som om åsynen af honom vore olycklig — som om — jag vet knappast hvad jag menar eller hur jag skall säga det, men som om han medförde någon skugga af bekymmer! Förstår ni mig? — Fullkomligt, och jag tror att jag kan förklara det också. Vi voro mycket muntra, då han kom och nedstämde oss. Sådant är icke behagligt. Den tid är