Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 2

men i stället att gå, böjde han sig ned och tryckte sina läppar på min panna. Ett ögonblick hvilade jag i hans armar, villigt, trött, tillslöt ögonen och lutade min kind mot hans klappande hjerta. Endast ett ögonblick; och likväl blefi detta ögonblick hemlighetens betydelse klar för mig, och lifvet började på allvar! Sedan tillät han mig att befria mig från hans omfamning, och vi fortsatte vår väg utan att yttra ett ord vidare. Aterstoden af promenaden, färden tillbaka till Paris, balen som följde på aftonen, allt passerade som en dröm för mig. Jag mins endast att han var der; att han dansade med mig; att han såg på mig; att han ofta höll min hand i sin; och att han en gång under aftonen prisade mitt utseende och sättet hvarpå jag bar mitt hår och sade, att jag var lik något porträtt af Jephthas dotter, som han sett utomlands. Och sedan, då allt var slut, och gästerna voro borta, och jag uppnått ensligheten af mitt eget rum, var jag lycklig — så lycklig, att jag slog upp fönstret och lutade mig ut i den sunda natten och grät af glädje. Och sedan tänkte jag på Hilda, och mitt hjerta blödde för henne. Jag hade beklagat henne på morgonen; men nu bedagade jag henne vida mer. En hel verld if känsla hade blifvit uppenbarad för mig sedan dess. Jag hade på några timmar öfvergått från barn till qvinna; och nu, lå jag mätte hennes förlust efter min serrliga vinst, ryste jag för det lif, hvarill hon dömt sig sjelf. Och hela denna tid stannade jag aldrig ör att resonera öfver mina egna känslor ler min möjliga framtid. Jag frågade