Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 2

de att han såg på mig. — Ni tiger, ocl jag vågar icke tyda denna tystnad, af fruk tan att jag bedrager mig. Är det möjligt att ni känner mig för väl? Är det möjligt att edra ögon läst den sida, som jag heligt lofvat att de aldrig skulle läsa, ehuru att utplåna den skulle vara att utplåna det skönaste stället i mitt lif? — Tala barn, ty jag måste veta det! — Jag — jag har ingenting läst — jag vet ingenting, stammade jag. — Jag önskar aldrig veta någonting, som ni icke vill säga mig. Var icke ond på mig, mr Farquhar! — Und! upprepade han. — Ond, min älskling? Hans röst, då han sade dessa ord, var så ljuf och öm, att jag ofrivilligt såg upp och smålog, likt ett barn, som erhållit förlåtelse. Han lade armen om mitt Ef och drog mig ömt till sig. — Vi hafva missförstått hvarandra, Barbara mia, sade han mildrande. — Ingenting var längre ifrån min afsigt, det vet Gud! än att plåga eller förskräcka er. Det var icke vrede, — men, barn, kan niicke förstå, att det kunde finnas någonting — någonting nedskrifvet i denna samma min jäls bok, som jag icke ville lägga för edra igon för ett konungarike; och likväl — om ni hade gissat det-Talar jag i gåtor? Sägande detta, höll han mig ännu fatare och såg in i mina ögon med en sålan brinnande glans i sina egna, att jag cke kunde möta dem. — Jag — ja — ni förvirrar mig, stamnade jag. — Se — vi hafva kommit allleles efter. Låt oss gå vidare! — Ja, låt oss gå vidare, upprepade han;