Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 2

förbi, då man ansåg ett skelett som ett angenämt tillägg till ett middagssällskap Men vi kunna så gerna tala om någon ting roligare! Ian hade bjudit mig sin arm, och v promenerade nu, två och två, mot ingången till skogen. Då vi voro något efter de öfriga, samtalade vi uteslutande med hvarandra och kunde prata helt oförbehållsamt. — Af hela mitt hjerta, svarade jag leende. — Om er sång till exempel. Jag visste aldrig, att ni var musikus, och ännu mindre att ni var poet. — Poet! upprepade han. — Hvad menar ni? — Helt enkelt att er okände författare, mr Farquhar, icke är mig obekant. Denna serenad är er. — I S:t Ursulas och hennes elfva tusen jungfrurs namn! hur kunde ni säga det? — Nej, jag är icke vis nog att analysera mina intryck! Jag vet endast att jag kände igen er i verserna — skulle till och med hafva vetat dem vara edra, om någon annan person läst eller sjungit dem för mig. Han stannade helt hastigt och lade tungt sin hand på min axel. — Barbara, — sade han med en låg, vibrerande röst, knappast högre än en hviskning. — Hvad kan ni känna igen af Ego i denna sång? Hvad erfarenhet har ni om någon passionens makt, som kan finnas hos mig? Ni vet hvarken hur jag kan älska eller hur jag kan hata. Jag är en förseglad bok för er. Var han en förseglad bok för mig? Jag började betvifla det. — Ni tiger, — sade han, och jag kän