Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 1

svarade han tvetydigt. Bonjour, Messicurs et Mesdames. Han var på väg att gå, men mr Harquhar hejdade honom. änta, mon ami, sade han. Jag har lust att försöka er guitarr. Mannen räckte honom den. — Den är icke god, sade han ödmjukt. — Nej, den har gjort god tjenst, sade Hugh, och har varit förträfflig. Den är gjord, ser jag, i Neapel. Mannen såg ned och gaf intet svar. — Sjung någonting, mr Farquhar! utropade tre eller fyra på en gång. Ilan smålog och öfverfor strängarne på ett sätt, som framkallade mera ton, än man kunde hafva väntat af ett så dåligt instrument. — Hvad skall jag sjunga? sade han. 1 Några bådo om ett, ra om ett annat. Jag, som aldrig hitintills drömt om att han hade någon musikalisk kännedom, förblef tyst. . — Eh bien! utropade han. Jag skall gifsa er en spansk ballata — någonting mycket ursinnigt om en tjurfäktning. Man antager att den sjunges af en flicka, som sitter bland åskådarne, och hvars älskare är en matador på arenan. I skolen få höra hur hon skriker till honom att döda tjuren por Pamor de Dios! Och dermed utbrast han i den vildaste ström af ord och noter, som jag någonsin i mitt lif hört. Väl kunde han kalla det någonting ursinnigt! Det kom mitt hjerta att klappa och blodet att stelna, och, hvilket vill säga ännu mera, frambragte ungefär samma verkan på de öfriga, ty, då sången var slutad, sågo vi på hvarandra och drogo ett långt andetag af lättnad.