Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 1

med en n guitarr slungad öfver axeln. Seende våra vagnar utanför portarne, hade han sökt upp oss, aftog nu blygt sin trasiga mössa och slog några ackorder på sitt instrument. Chantes dlona! sade en af de unga männen i det han kastade till honom en franc. Han såg upp, bugade sig och sjöng, med en litt utländsk brytning, tre sär syra verser af en klagande ballad, hvar refrängen alltid var: File, file, pauvre Marie, Pour secourir le prisonnier, File, file, pauvre Marie, File, file, pour le prisonnier!Guitarren var sprucken, men sången andades sann känsla. Sedan han slutat, voro vi alla tysta. Derefter tecknade någon till honom att fortsätta, och han sjöng en liten romans om en fiskare och ett spökskepp, — blott en historia, men vild som vindarne och melankolisk som hafvets tjut. Då han slutat, vinkade mr Farquhar åt honom att komma närmare. — Er musik är af sorgligaste slaget, vän, sade han. Kan ni inte sjunga någonting gladt? Mannen skakade på hufvudet. — Monsieur, svarade han, je ne suis pas ga. Sjsaret framkallade vår nyflkenhet, och vi bådo honom enträget berätta oss sin historia, men förgäfves. — Jag har ingenting att berätta, sade han. Jag är en fattig vandrare. — Men är ni fransman? frågade en. — Jag kommer icke från denna trakt,