Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1866, sida 1

såg det ut som om m han denna morgon lruckit af lifselixiret. Min hågkomst af den allmänna konversationen, der vi sutto i gräset, lika en grupp af Watteau, är nu något oredig och fragmentarisk, men vi hade talat, tror jag, om parker och skogar, och Hugh hade berättat oss någonting om sina vilda vandringar i Syd-Amerika. — Det förefaller mig alltid, sade han, der han låg stödd på armbågen, att en skog är en skola för etiketten, och attingenting kunde vara naturligare än att Hazlitt tog af sig hatten för en viss majestätisk ek, hvarje gång han gick förbi den, som han berättar oss någonstädes i sina skrifter. Se de stora almarne, huru artiga de äro! Hur de böja sina plymagerade hufvuden och utsträcka sina ståtli armar mot hvarandra! För min del, int der jag aldrig i en skog utan att genast känna att jag rör mig i deh bästa societet. Man smålog häråt, och någon anmärkte, att det var synd att träden inskränkte sina artigheter till sina egna kretsar. — Hur angenämt det skulle vara til exempel, sade monsieur de Fauval, en dramatisk författare, om några af de mera gästfrie bland våra närvarande värdar ville packa upp sina Sfammar ) just un och servera oss litet glace och kaffe. — Eller om hackspetten ville tappa litet gammalt godt Burgunder åt oss ur sitt ihåliga bokträd! tillade Hugh. Men hvem hafva vi här? En Jongleur at den gamla tiden? Det var en kringvandrande musikant, — Irr k betyder äfven koffert.