Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1866, sida 2

not på sex hundra francs, antydande att jag skulle använda denna summa för mina närvarande behof, och att jag skulle få mer om nägra dagar. För att icke öfverträflas i frikostighet, skänkte mrs Churchill mig ett armband af mosaik och egnade en hel förmiddag åt att följa mig i butikerna — vid hvilket tillfälle jag, till hennes stora häpnad, emellertid envisades i att föredraga en enkel brun sidenklädning framför alla de fina och lysande fabrikater, som lades framför mig. Förgäfves sökte hon bevisa att det såg för allvarsamt och gammalt ut för mig. Jag hade föresatt mig att vara trogen mina Jenny Wrens färger, åtminstone vid vanliga tillfällen, och samtyckte endast till att köpa lättare och ljusare materialier för bröllopet, med vilkor att jag fick behålla den klädning, hvari jag visste att han skulle föredraga att se mig. I det hela var jag mycket lyckligare i mitt hem, än jag någonsin förut varit; och jag skulle varit ännu lyckligare, om icke den dagliga och tilltagande köld, hvarmed Hilda behandlade mig,funnits. Meddelsam och vänlig vid vårt första möte, var hon nu otålig och sluten. Ingenting hvad jag gjorde var rätt — ingenting jag sade behagade henne. Hon kunde knappast höra Hugh Farquhars namn utan någon bitande eller föraktlig anmärkning. Man skulle nästan kunnat tro, att hon hatade honom derföre att han var min vän, och mig för den aktning, hvarmed han bemötte mig. Äfven den stackars grefven fick sin del af hennes missnöje och förde, vid denna tid, det sorgligaste lif i verlden. Hon grälade med honom beständigt, om man kan kalla det gräl, der å ena sidan allt är ty