annat arbete. Detta såg man bäst, då under sednaste amerikanska inbördeskriget fabrikerna i England stodo stilla af brist på bomull; 100,000-tals personer höllo då på att dö af svält, emedan de ej kunde erhålla arbete; de dugde ej till jordarbetare, ty de voro för klena — och utmerglade. Allmänna välgörenheten måste träda emellan och i flera år med millioner riksdaler underhålla denna population. För att motverka allt sådant elände, började man bilda arbetareföreningar. Kraftige och redbare män satte sig i spetsen för rörelsen, uppoffrande både tid och penningar. Fonder samlades, sjukvårds-, begrafnings-, enkeoch pupill-samt pensionskassor bildades, slöjdoch söndagsskolor uppstodo. Bildningscirklar m. m. inrättades. Med ett ord, man gjorde allt att höja denna arma klass. Lindring i arbetstiden utverkades; påökning i aflöningar likaså. Med hvar dag blefvo dessa arbetareföreningar så omhuldade, isynnerhet af den klass de omfattade, samlande sig, genom veckoinbetalningar af medlemmarne och donationer af deras gynnare, kapitaler, att de snart nog blefvo mera sjelfständiga och alltmer oberoende af arbetsgifvarne. Var en sådan orimlig och ej ville ingå på den rättmätiga fordran hans arbetare framställde till honom, så upphörde de att arbeta, och om arbetareföreningens styrelse gillade de äskade rtörändringarne, så erhöllo de således utan förtjenst varande medlemmarne af föreningen, enligt dess reglemente, rättighet att hvarje vecka uppbära af föreningens kassa ett belopp, som var tillräckligt att torftigt lifnära dem, till dess antingen arbetsgifvaren gifvit med sig, eller arbetaren fått sysselsättning annorstädes. Så uppstodo de så kallade Strikes. eller arbetsinställningar å arbetarnes sida. I hvad grad dessa tilltagit, hvad makt föreningarne hafva, se vi dagligen i tidningarne. Numera är det arbetaren, som börjat föreskrifva lagar, i fråga om arbetstiden, lönen, vilkoren m. m. Arbetaren har vuxit herren öfver hufvudet, och det med rätta i ett afseende, ty han har ju så länge blifvit hånad och vanhedrad. arbetaren har under den tid föreningarne varit verksamma höjt sig med hvar dag, har mera bildning, mera intelligens samt följaktligen mera anspråk på en ställning i samhället. Detta är den verklige arbetaren, den redbare, flitige och insigtsfulle, som är sjelfständig och arbetar på styck, som har hus och hem, som sparar för och uppfostrar sina barn, och som sällan besöker värdshuset. Dessa arbetare fordra på humant sätt sitt erkännande af samhället. Icke så numera. Ärbetareföreningarne, hvilka nu äro makter il staten, för hvilka ofta intriganta, egennyttiga varelser stå i spetsen, göra numera högst obilliga fordringar på arbetsgifvarne; oskäligt höga dagslöner fordras. Vecka efter vecka äskas minskning i arbetstiden, och snart nog arbetar ingen mer än 9 timmar om dagen, och endast haltva Lördagen. Ingår ej arbetsgifvaren härpå, så göres strike. Huru mäktiga dessa föreningar äro att upprätthålla sina strikes, se vi derigenom, att nyligen jernoch stålarbetarne i Sheffieldstrakten gjorde en flera månaders strike och erhöllo hela tiden understöd af fonderna. Fabrikerna måste stå stilla till en oberäknelig skada för många, och hade detta ett stort inflytande på jernhandeln i allmänhet. Arbetsgifvarne måste slutligen gifva med sig, ty en mängd kontrakter på arbeten hade blifvit uppgjorda och fabrikanterna skulle blifvit ruinerade. Med rätta klaga nu fabrikanterna och säga: Genom den till principsunda och af oss värderade frihandeln hafva vi att täfla med hela verlden, men sjelfva måste vi stå under ett olidligt ok, nemligen prohibitismen, deruti att råämnet, d. v. s. arbetskrafterna, på detta sätt godtyckligt fördyras. Vi anlägga stora och dyrbara fabriker, kalkylera omkostnader för inköp af råämnet och för förädlandet samt uppträda nu i verldsmarknaden med våra varor, fritt täflande med hela verlden. Våra nedlagda kostnader och vårt arbete äro förspilda, kalkyler och kontrakter kunna vi ej göra, om vi ej kunna vara oberoende, utan så egenmäktigt handteras. Statsmakten måste träda emellan. Jag sade att fabrikanten med rätta klagar så, och för mången är det hårdt. Men skulden härtill är ju hans egen, eller förfädernas, som tvingade folket att söka sitt botemedel. Länge nog voro de förtryckta. Nu vilja de i sin tur hämnas, fastän de oskyldige få lida. Statsmakterna kunna ej mellanträda och vilja ej frånträda frihetens princip. Så snart den nuvarande schismen blifvit undanstökad, ordnar sig allt Ach samhand inträffar åter. Emel