Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1866, sida 1

Jag lutade mig tillbaka och lyssnade. Ahörarne voro försänkta i djup tystnad, och ett halfmörker herrskade öfver hela teatern. I orkestern hördes en enda harpa, och till detta ackompagnement höjde och sänkte sig de båda rösterna, blandades och åtskiljdes, genomgingo alla harmoniens invecklingar och alla passionens irrgångar och dogo slutligen bort, darrande och matta — som en hvirfvelvind utblottad på dess raseri, eller ett hjerta på dess förhoppningar. Sedan blef ett ögonblicks uppehåll, och så, innan den sista vibreringen tycktes alldeles hafva bortdött, en bifallsstorm, som skakade sjelfva ljuskronorna öfver våra hufvuden. — Nå, Barbara, mumlade Hugh, lutande sig så lågt ned, att jag kände hans andedrägt på min axel, är detta sann konst, tror ni? Men, barn, ni gråter! Jag förde handen till min kind och fann den våt af tårar. — Jag visste det icke, stammade jag. Det var så vildt och sorgligt, att — — Att ni, lik Jessica, aldrig är glad, då ni hör ljuf musik! Ömma lilla hjerta! det är lika mottagligt för alla känslans verkningar, som en blomma för luftens förändringar! Det låg en sällsam, smekande ömhet i hans röst, då han sade detta, som återgaf mig färg och kom mig att darra. Ofrivilligt tittade jag upp för att se om någon lyssnade, men min far var borta, grefve de Chaumont talade sakta med Hilda, och mrs Churchills ögon voro eftertänksamt fästade på scenen. — Jag trodde icke att jag skulle få se