Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1866, sida 1

Farquhar, svarade jag. Jag tycker bättre om mina bruna fjädrar än alla dessa granna. ! — Det gör jag också — och likväl behagar det mig, på visst sätt, att se er så här. Det ser ungt och strålande ut, och himlen vete, att ni är ung och strålande: nog! Aldrig så strålande, tror jag, som i afton. — Det är derföre att jag varit så hänförd. — Af musiken? —Nej — besynnerligt nog, icke så mycket af musiken, som af dekorationernas och kostymernas prakt. Jag kan icke beskrifva för er huru dessa hafva intagit mig. Hvarje gång ridån går upp, känner jag som om ett fönster öppnades till ett fland. — Det är derföre att edra artistiska sattningsgäfvor äro högre utbildade än ert öra. För min del, verkar musiken mera på mig, och likväl älskar jag målning ni stan lika mycket som ni. Hur kan ni förklara det? — Lätt nog. Er smak är odlad på mångfaldigt sätt, och ert omdöme är mognadt. Bland många saker förstår ni att välja det bästa och, sedan ni valt, antaga det öfriga som bihang. — Förträffligt IesOneradt! utropade Hugh, och sannt resoneradt också. IIur kommer det sig, att ni är en så god logiker? — Jag är ingen logiker, mr Farquhar. Hur skulle jag kunna vara det? — Hur skulle ni icke kunna vara det, sdå ni är en artist? Det är förmågan att se naturen rätt, som gör målaren, och från att se rätt med kroppens ögon är sä