Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1866, sida 2

ett slags barnslig triumf och besvarade hans helsning. I — Mr Farquhar? upprepade min far och Hilda och mrs Churchill med en röst. Är det mr Farquhar? — och trängde sig fram för att betrakta honom. — En mycket gentlemanlik person, på min ära, sade min far gillande. Verkligen, mycket gentlemanlik! — Men ovanligt ful, tillade Hilda. — Nej, icke ovanligt, min engel, sade mrs Churchill. Det är snarare, om jag så får uttrycka mig, en intagande fulhet, och afgjordt aristokratisk! — Mais oni — cest un Monsicur tres comme il faut, instämde grefven, med en blick mot spegeln vid sidan af logen. — Jag — hm! — jag tycker verkligen, sade min sar, att jag, då man tager i betraktande all mr Farquhars uppmärksamhet mot Barbara, gerna kunde gå ned och uttrycka min tacksamhet i egen person. Hvad säger ni, mrs Churchill? — Att det icke vore mer än rätt, och, mr Churchill, tag honom med er hit, om ni kan! Sålunda tog min far sin hatt och gick ned, och vi sågo honom straxt derpå inbegripen i samtal med denne samme mr Farqnhar, som ansett passande att besöka hans hus utan att vara presenterad. Så mycket gör en årlig ränta af tolf eller fjorton tusen pund! Efter några minuter lemnade de bänkarne och kommo upp till vår loge, der mr Farquhar formligen presenterades. (Forts.)