Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1866, sida 2

— Farväl — men skicka icke Tippoc med mig. Det är alldeles onödigt. — Det är icke onödigt, om jag vill blifva öfvertygad om er lyckliga hemkomst. Dessutom skall jag då få veta er adress. — Och vill ni begagna er deraf? frågade jag ifrigt. Vill ni komma och helsa på mig, innan ni reser till S:t Petersburg? Han dröjde ett ögonblick med min hand i sin och foten på vagnssteget. — Jag vet icke — kanske! sade han hastigt, stängde så dörren och vände sig bort. ta ögonblick rullade jag genom Paris gator — gator, ljusa som dagen och hvimlande af menniskor! Bländad och förvirrad, visste jag icke åt hvilket håll jag kulle se eller hvad jag mest skulle beundra, och midt i allt detta förvandlades scenen till något liknande en vidsträckt park, med oräkneliga alläer af lyktor och uppfylld med en rörlig massa af vagnar och ryttare. Här åkte vi framåt en stund i skridt, tills vi kommo till en stor cirkelrund öppning med en fontaine i midten, då vi körde åt sidan in i en all6, jemförelsevis mörk och tom, med hus framtitande hvitaktigt mellan träden. Framför ett af dessa stannade vi. Det var en vacker boning, med en trädgård och en hö mur, som skiljde den från vägen, och tunga räportar, som öppnades att låta vagnen assera. En engelsk page i svarta kläder väntade å gården. Jag steg ur och såg mig om efter Tippoo, men han var redan borta, sålunda följde jag betjenten upp för traporna, icke utan någon liten oro, och unlrade hvad slags emottagande som vänade mig. Vid slutet af första afsatsen