Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1866, sida 2

HDessa ord gjorde ett slut på alla mins svårigheter. Mr Farquhar bjöd mig sin arm, betjen. ten gick före oss, en bärare följde efte med sakerna, och Tippoo bildade estertrup pen. Till min förvåning, fann jag en vagi väntande mig vid ingången — en präktig vagn med strålande lyktor och ett pa ståtliga hästar. — Adieu, Barbara! sade Hugh, då jag vände mig om för att säga farväl. Väårl kamratskap är slutadt. — För det närvarande, mr Farquhar — Ja — för det närvarande. Hvem bryr sig om det förflutna, och hvem vågar svara för framtiden? Du skall glömma mig, då jag är borta — hvad, liten Barbara — Nej, sir. — Nej, sir, i sanning! Ni är lika sparsam på motsägelser som sjelfva Cordelia. Jag skall skicka Tippoo med kofferten att se er säkert hem. Är detta er fader vagn? — Det tror jag icke. Hvarifrån kommer den då? — Jag hvarken vet eller bryr mig om det, men om ni är nyfiken, kan ni ju fråga. — Naturligtvis skall jag fråga. Det kan vara trolleri dermed. Store Gud! den kunde förvandlas till en pumpa, innan ni hunne halfvägs hem — hvem vet? — Och dermed frågade han betjenten, hvem ekipaget tillhörde. — Monsieur le Comte de Challmont. — Er tillkommande sväger, Barbarina, hvilken, som det tyckes, har lika mycken smak i valet af hästar, som i valet af brud. Nu, farväl, sedan jag vet att ni är i säkert förvar.