Barbaras Historia). (öfversättning från Engelskan af S. N—n.) Ilelt hastigt, innan jag kunde gissa hvad han ämnade göra, slöt han mig i sina armar och kysste mig flera gånger på ögonen och pannan — kysste mig så vildt, så passioneradt, så underligt, att jag hvarken kunde tala eller röra mig, utan endast darra af förskräckelse. Sedan, släppande mig lika hastigt, utropade han: — Barn, barn, förlåt mig! Jag är icke mig sjelf i afton. Lemna mig! Glöm denna dårskap! Bah! Jag är gammal nog att vara er far. Der — tag min hand! Jag skall icke kyssa er mera. Godnatt! Utan ett ord, lemnade jag honom och gick till mitt rum. Jag kände mig besynnerlig och förvirrad, som om jag gått i sömnen; och mitt hjerta klappade plågsamt. Att utgjuta tårar kunde hafva varit en ttnad; men inga tårar kommo — utan ig satt, till hälften afklädd, på sängen, med ansigtet begrafvet i händerna och månljuset inströmmande i rummet. Småningom blefvo mina ögon tunga och mina tankar mera obestämda, tills jag slutligen var tvungen att lägga mitt trötta hufvud på kudden och snart insomnade. XXIX KärrLBI. Skiljsmessa och återseende. Vi träffades följande morgon och återtogo vår resa, som om ingenting egt rum. 8e H.-T.N:o 214.