Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1866, sida 2

hvari vi inträdt. Hr Hierta är, besynnerligt nog, tillika den ende representanten för Stockholms börs. Hr C. J. Meijerbergs namn har äfven stått på skiljda listor, hvilket vittnar om aktning och det förtroende hr M. tillvunnit sig i Stockholm, under sin korta vistelse derstädes. Hans val hedrar de valmän, som förstått uppskatta hans förtjenster, och han inträder i riksförsamlingen ej blott såsom en framstående representant : för folkskolan och den frivilliga nationalbeväpningen, utan ock såsom en man med sällspord kraft och en oböjligt rättrådig karakter. Hr M. har ej sökt det erhällna förtroendet, utan snarare undanbedt sig. detsamma; men valmännen hafva stått på sin rätt att välja honom. Frih. Fock är en representant för den högre, vetenskapliga bildningen, med särskild hänsyn till de vetenskaper, som äga direkt inflytande på det industriella lifvet. Denna vigtiga gren af landets bildning skall i honom äga en utmärkt målsman. Frih. Liljencrantz har lika ifrigt eftersträfvat att blifva en vald representant för venska folket, som han arbetat på upphäfvandet af sin sjelfskrifvenhet. Det är ung och liflig håg, fattad af tidens stora ideer, hvadan han helt visst skall alltid, befinnas i första lederna af dem, som kämpa för vårt framåtgående i alla riktningar. I hr Aug. Blanches srimodiga och vältaliga stämma skall alltid den betryckte och lidande äga en försvarare, och hans ord höra till dem, som icke förklinga inom riksförsamlingen, utan ljuda öfver hela landet. Vi lemna de öfrige, af hvilka några äro oss mindre bekante. Vare det nog sagdt, att landet bör vara hufvudstaden tacksamt för de goda krafter, hvilka blifvit af dess 3,000 röstande valmän insatta i den riksförsamling, som skall inviga och befästa vårt nya statsskick. Bland de äldre riksdagsmännen har hr Schwan varit icke ens nämnd. Ett annat riksdagsmannaval, som varit motsedt med uppmärksamhet, har varit staden Wenersborgs. I stadens tidningar hafva lifliga diskussioner derom hållits, hvilka gällt: huruvida staden borde till andra kammaren utse landshöfdingen grefve E. Sparre eller ej. Gentemot de grundade och väl framställda invändningarne mot ett sådant val å ena sidan har på den andra framhållits det stora gagn kommunen skulle äga af grefve Sparre, såsom den der vore mäktig att bereda anslag af statsmedel åt stadens handtverksskola, m. m. Ett sådant betraktelsesätt måste numera anses gammalmodigt, likasom man äfven tillförene ogillat, att kommunerna vid riksdagsmannaval låtit leda sig af lokala intressen. En riksdagsman är nemligen icke representant för en viss ort, utan han är af ett visst valdistrikt vald till representant för staten i dess helhet. Det är alltså det stora samhällets gemensamma intressen han bör söka befrämja, och de serskilta intressena endast i den mån de ingå i det hela. Wenersborgs stad har icke heller låtit sig dåra af detta tal, och har alltså icke blottställt denna aktningsvärda kommun för det rättvisa klanler, hvilket man ej kunnat undgå, om staden skänkt sitt förtroende åt en så prononcerad motståndare till vår närvarande regering, som grefve Erik Sparre. Ty ingen lärer väl med allvar förneka, att icke denne herre skulle begagna första möjliga tillfälle att åstadkomma en ministere-förändring, för att dermed vinna målet fär sin ärelystnads åtrå. — Valmännen inom frisinnade kommuner böra åtminstone ej medverka härtill. I början af pästa vecka komma att samtidigt öfver hela riket försiggå landstingens val till första kammaren. Vi äro förrissade att de skola blifva värdiga dessa valkorporationer, för hvilka hvar och en, som känner landets förhållanden, måste hysa den största aktning. Det är en af den nya riksdagsordningens många stora förtjenster, att den organiserat den första kammaren på sådana valnämnder, bestående af hvarje läns bäste förtroendemän. Men det var just dessa valnämnder, som voro utsatta för det bittraste klandret från motståndarne till den nya ordningen, bland j hvilka landshöfdingen i Wenersborgs län intog ett så framstående ruw. För vår del äro vi förvissade att utur landstingens val skola utgå ädla och patriotiska krafter, kvilka skola vara lika mycket egnade att befrämja fäderneslandets bästa som den andra kammarens ledamöter. Vi äro förrissade att landstingen sålunda skola till alla delar bekräfta det omdöme vi vågade om dem uttala i den genomförda framställning rörande den nya riksdagsordningen, som egnades åt detta ämneidetta blad unnder den tid, då frågan ännu var olöst. Så yttrades i Handelstidningen af den 8 Sept. sistl. år bland annat följande, som här må upprepas, då vi äro säkre på att icke behöfva deraf, efter valen, återtaga ett enda ord: ÖI dessa länsrepresentationer, landstingen, har regeringens förslag funnit valkorporationerna för en öfre kammare och häri ligger ett af det hvilande förslagets förträffligaste momenter. Der utses inom länen personer, som skola rådpläga och besluta om länets allmänna angelägenheter, hvilka ännu äro hufvudsakligen af ekonomisk natur, men hvilka likväl påkalla både insigter och god vilja, i sörening med praktiskt omdöme, hos landstingsmännen. Gifves det väl någon bättre, ja, någon noblare valnämnd för riksförsamlingens första kammare? Citdes det något högre förtroende än att af en sådan nämnd väljas till riksdagsman ? Det är vår lifliga öfvertygelse att landstingen skola tärla med hvarandra att få till ledamöter i den första kammaren välja rikets ädlaste och bäste män, då deras valrätt ej är bunden inom valdistriktet, men utst! t till hela riket, hvilket åter utgör ett af det hvilande förslagets förträffligheter. -— — ,Den öfre kammaren blir aristokratisk I1O man dar frammån då An Anmatnlen II