Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1866, sida 2

UDTRIKES. TIVYSKLAND. Den återstälda enigheten mellan regeringen och deputeradekammaren i Preussen hotar att stranda på en ny klippa — regeringens begäran att få upptaga ett lån på 60 millioner thaler för armens och flottans behof, af hvilken summa 22 millioner skulle upptagas med ränta och derefter utan förrättning nedläggas i statsskattens hvalf, för att begagnas vid förekommande utomordentliga behof. Oafsedt den förlust, som tillskyndas staten genom att skrinlägga en så ansenlig summa, mötes denna begäran äfven af andra betänkligheter; en regering, som till sitt fria förfogande eger en så ansenlig reservfond, blir derigenom mindre beroende af landtdagens skattebevillningsrätt, än det ligger i författningens afsigt. Deputeradekammarens förberedande finansutskott har fördenskull förkastat regeringens förslag och i stället rekommenderat kammaren att bevilja en emission för ett år af 30 millioner thaler i skattkammarbons. Saken är ännu icke behandlad i plenum, och hela den liberala delen af pressen, som uppriktigt önskar, att endrägten mellan regeringen och folkrepresentationen måtte fortfara, uttalar det hopp, att regeringen dessförinnan skall hafva fästat tillbörligt afseende vid de uppriktiga betänkligheter, som mot dess förslag yppats, och att en medelväg skall låta finna sig, som tillfredsställer begge parterna. ITALIEN. Angående Mazzini och hans nyaste manifest yttrar sig , Times sålunda: ,, Man säger, att Cato blef trogen en förlorad sak, till och med sedan gudarne förklarat sig för segraren; men i denva stund finnes en person, som har ett ännu orubbligare sinne, än den gamle romaren. Maseini vill till och med icke göra fred med gudarne, ehuru de understödja hans egen sak. Med ursinniga smädeord, hvilka spridas genom några af hans partis organer, skymfar han italienarne: folket, armen, de frivilliga, emedan de antaga en fred, som — efter hans förmenande i betäcker dem med vanära. Han smädar dem för att de , mottaga Venedig som allmosa i andra hand af Frankrike, samt derföre, att de afstå Trient, Öfre Friaulen, Triest och Istrien, i stället för att fordra gränserna sådana de voro under romarnes tid och under medeltiden, d. v. s. till spetsen af de Rhetiska och Juliska Alperna. Enligt hans förmenande borde italienarne riskera ett krig med både Frankrike och Österrike; i hvarje fall ,,borde Italien potuis mori quam foedari! Och då han nogsamt finner, att italienarne icke äro så tokiga, att de instämma i hans åsigter, så förkastar han dem såsom ett folk, saknande hvarje gnista ef eld i sig, och vill ingenting hafva!