Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 2

Men IIugh, vägande bössan i sin hand tycktes knappast höra varningen. — Hur stort är afståndet till er af lägsnaste skottafla? frågade han. — Tre hundra steg? — Tvåhundrafemtio, excellens, svarade den gamle mannen vid disken. Hugh höjde bössan till axeln och sköt nästan utan att tyckas sigta. — Stanna! ropade han, då flera skyttar började springa mot skottaflan. — Stanna! Först ännu ett skott! Vill någon låna mig en annan bössa? En af skyttarne räckte honom genast sin egen. Hugh sköt åter. — Nu, sade han liknöjdt, — sök nu rätt på de båda kulorna! Skottaflan omringades ögonblickligen. Det blef ett ögonblicks tystnad, sedan ett rop, så ett plötsligt svängande af hattar och ett allmänt rusande mot andra ändan af ängen. j — Hvad har ni gjort, Hugh? utropade jag, knappast i stånd att låta bli att följa de öfrigas exempel. — Hvad har ni jort? — Skjutit den andra kulan precist på den första, om jag icke misstager mig, svarade han. — Jag kunde hafva gjort detsamma på nära dubbelt så långt afstånd. Men ni darrar ju från hufvud till fot! Icke förskräcker skjutningen er? — Förskräcker mig! Tror ni jag darrar af förskräckelse? Men detta måtte vara en förundransvärd bragd. ÖODe tyckas anse det så. — Hvad jag är glad att ni sköt! — Jag också, Barbarina, då det har skänkt er nöje.