Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 2

åt sidan och låten hans excellens få ett skott! Men Hugh skrattade och skakade på hufvudet. — Jag har ingen bössa, vän, sade han. — Ah, mein Gott, herr excellens, här äro bössor i öfverflöd. Se — en, två, tre, fyra, fem, sex! och den gamle mannen pekade på en rad af reffelbössor, som stodo uppställda bakom hans disk. — Herr excellensen är välkommen till min, sade en vacker friskytt, som stod tätt bredvid. Någonting i mannens ton, ehuru den var fullkomligt artig, framkallade vredens rodnad på mina kinder. — Tag den, Hugh, tag den, hviskade jag. — Dessa män tro, att ni icke kan skjuta. — Och hvad gör det, carina? De äro de bästa skarpskyttar i verlden, undantagandes tyrolarne, och de veta det. — Men ni är en fullkomligt lika god skytt som någon tyrolare. — Jag är en ganska god skytt, svarade Hugh, — men— — Men det tro de icke. Se, de småskratta! Tag, tag mannens bössa! Han skrattade och tog den. — Den unga damen önskar det, sade han; — derföre mottager jag ert anbud, vän, med tacksamhet. Eu tung bössa att bära på en lång jagt, vid min ära! — Vi bergsboer tycka icke så, sade friskytten, med en lätt krusning på sin vackra läpp. — Jag kommer från Svarta skogen, och jag bär denna bössa på axeln hela dagen, der bergen äro brantast. Akta er, excellens! Då den är spänd, är en fläkt nästan nog att trycka af den.