Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1866, sida 1

står uppriktigt, att jag är en vilde. Jag vet icke mer om lifvets smålagar än en eskimå, och om jag trodde, att jag, efter att hafva känt Barbara Churchill sedan hon icke var längre än min käpp, lugnt kunde erbjuda att beskydda henne under en så kort resa, så klandra, om ni behagar, endast min okunnighet. Ah, petite, ni har aldrig rest någonstädes ensam, allt sedan ni föddes. — Jag ber om förlåtelse. Jag reste ensam till och ifrån Suffolk, då jag var en mycket liten flicka, svarade jag, och Hilda och jag kommo ensamma från London Bridge till denna akademi, för sex år sedan. — Och hvilken väg tänker ni följa till Paris? — Jag lemmar 2ollenstrasse i morgon bittida med ångbåten, som går till Frankfurt. I Frankfurt skall jag ligga öfver natten, och derifrån reser jag med diligens och jernväg, efter den plan, som madame skall skrifva upp för mig. — Kan jag vara till någon hjelp dervid, madame? sade han. Jag känner hvarje väg, ångbåt, jernväg och diligens utantill, och hvarje famn af marken häremellan och Paris. I mig kan jag, utan skryt, säga att ni ser en fulländad kurir, en adressbok, en flerspråkig tolk, en omständlig handbok för resande på kontinenten, med ett ord, allt hvad den mest oerfarne turist kan önska sig i ett hänvisande verk. — Jag skall blifva mycket tacksam, svarade madame, ty jag kan aldrig förstå dessa nymodiga sätt att resa. För tio år sedan reste man aldrig annat än med Schnelliragens eller ångbåtar, och nu hör