— Jag måste åter gifva er en fridag. fräulein Barbara. ö Hsöarföre det, mein professor? Jag vill heldre fortsätta med denna himmel. — Det är inte fråga om heldre, muttrade han. Ni skall gå tillbaka till akademien, madame Brenner behöfver er. — Hvad kan hon vilja mig vid denna tid på dagen? Professorn drog i sina mustascher och stirrade på mig utan att svara. — Jag förmodar likväl, att jag måste gå, sade jag suckande. — Ja, sade han, ni måste gå. Jag tog på mig hatt och handskar och gick mot dörren. — Farväl, sade professorn. Barvl, sir, svarade jag. Jag skall snart vara tillbaka. — Nej, det skall ni icke, sade professorn, räckande mig sin hand. Att professor Metz skulle räcka mig sin hand, var i sig sjelf en sådan märkvärdig tilldragelse, att jag blef i högsta grad förvånad, men att tårarne skulle stå i hans små grå ögon, då våra händer möttes, var ett så oväntadt fenomen, att jag stirrade på honom alldeles förbluffad, utan att kunna säga ett ord. — Adieu, sade han, löst hållande min! hand och likväl icke släppande den. Gud älsigne er! — Mein professor, utropade jag, med en plötslig aning, hvad är det? Ni säger mig farväl! . 2 Ja — gå — svarade han hastigt. Gå! Jag säger er farväl! — Men jag vill icke gå. Hvad är det? Hvad betyder det? — Ni skall snart få veta hvad det be