Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1866, sida 1

vor och vek af in i den första skuggiga ul, som erbjöd sig. Professorn hade gifrit mig en half fridag, och jag visste knappast hvartill jag skulle använda den. Jag nade ingen lust att tillbringa den i akalemien, och ännu mindre att tördrifva den parken, eller Hofgarten eller något besökt ställe. Efter några ögonblicks öfveräggning, bestämde jag mig för botaniska rädgården, en enslig, tyst plats, dit pubiken endast kunde erhålla tillträde genom. serskild gunst, men der akademiens elever nade rättighet till ständig entre. Jag hade icke långt att gå. Då jag sick in genom den lilla sidoporten, sade den gamle portvaktaren: — Ni har den helt och hållet för er sjelf, fräulein. Det har inte varit en enda menniska här i dag. Det var just hvad jag skulle hafva eferfrågat. Örolig och missnöjd, behöfde ag ensamhet, och ensamheten var här fullkomlig. Jag gick tram och tillbaka en stund på de tomma gångarne och utsökte derefter en gräsbevext sluttning, der trädgården gick ned till flodkanten. Sittande der i skuggan af en grupp utländska träd och lullad af flodens sakta sus, föll jag i djupa tankar. Framtiden — hvad skulle jag göra med framtiden? Jag kände mig till mods som en, den der klättrat uppför brynet af. en hög kulle och endast finner ett haf af dimma öfver sitt hufvud. Gå framåt måste jag, men till hvad mål? Med hvilka förhoppningar? Min far hade redan uttryckligen förbjudit mig att antaga konsten som ett yrke, Min syster utvisade lika tydligt sitt förakt för det, som för mig utgjorde hela mitt lif. Ingendera älskade mig, båda: