Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1866, sida 1

men medan jag höll på att göra mina penslar rena, hörde jag några röster tätt bredvid det öppna fönstret. — Cactus, sade en af de talande, med stark tysk brytning, är utan tvifvel af samma familj som Euphorbias. Har ni sett några prof af melonslägtet? De lära hafva en i Paris, — Jag har icke sett den i Jardin des Plantes, svarade den andre, hvilken jag senast igenkände som Hugh Farquhar, men jag fick min mulåsna halt af dess taggar i Afrikas öknar. — Men saften är icke ohelsosam. — Visst icke. Resande och mulåsnor äro lika tacksamma derför. Bernardin S:t Pierre kallar dessa saftiga cacti öknens vegetabiliska källor, Jag har en teckning öfver melon-cactus, som det skulle göra mig en glädje att ställa till ers höghets disposition. Storhertigen tackade honom och rösterna dogo bort. Innan jag kunde knyta å mig min hatt och komma undan, blefvo de åter hörbara och närmade sig åter fönstret. — Skola vi gå in här, sade storhertigen, och se huru långt arbetet gått framåt i min paviljong? De inträdde. Professorn steg upp för att emottaga dem. — Hvad, Barbara? sade Hugh, med utsträckt hand och ett leende af öppen förvåning. Jag tänkte aldrig på att finna er här. — Sitt ned, herr Metz, sade hertigen mycket godmodigt. Låt icke mig afbryta arbetet! Ha! den engelska fräulein, som vann vår guldmedalj häromdagen. Godt