Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1866, sida 2

ker, att du skulle vara hungrig, och lika säker, att du icke ville göra dig besvär att komma hem till middagen. — Tack, kära Ida! Jag tror verkligen, att jag är hungrig, men det är så tröttsamt att gå hela vägen tillbaka till akademien, öfver den odrägliga Hofgarten i den brännande solen, och — — Lappri! Snillen måste äta. Nej, Barbara — mat först, och bref sedan! Nej, var så god och låt mig få brefvet! — Icke förrän du har ätit. — Tyranm! Hur kan jag äta under det du håller mig i ovisshet? Kom ihåg, jag har icke hört något från Hilda, sedan jag skref och omtalade att jag fått medaljen. Ida gaf mig brefvet med en kyss. — Der, sade hon, du skall alltid ha din vilja fram! Jag skall roa mig med att se på taflorna. Hvilken förtjusande plats detta skulle vara till en atelier! Jag bröt sigillet och läste mitt bref. — Min käraste Barbara, skref Hilda, Paris behagar mig mera med hvarje dag. Jag kan icke säga dig hur lycklig jag är. Mitt lif är en ständig fäte. Hvarje förmiddag åka vi ut och göra visiter, och hvarje afton är egnad åt sällskapslifvet. Mamma har emottagning en gång i veckan och, då hon känner endast de förnämsta personer, är vår krets af det mest oöfverträffliga slag. I går afton voro vi på bal i Tuilerierna. Jag bar hvita spetsar öfver hvitt gros de Naples, och mamma hvita spetsar öfver blått satin. Presidenen emottog sina gäster stående. Han är! en kall man, af omkring medelhöjd, med ett bestämdt utseende. Han har en miliärisk hållning och ser längre ut än han