jongen utan att vexla ett ord. Efter en stund uppsteg Ida och gick tyst sin väg, och sedan hördes ingenting annat än dragandet af våra penslar, insekternas surr utanför och det aflägsna skramlet af ett och annat åkdon. Hildas bref hade smärtat mig mera, än jag ville tillstå. Det stod mellan mig och mitt arbete, och jag kunde icke bannlysa det. Jag kände att jag var mycket ensam, och jag visste att jag förr eller sednare måste blifva det ännu mera. Sedan kom Hughs bittra varning tillbaka till mitt minne, liksom skrifven der i eldbokstäfver. Akta er för sådana tomma ord som hem, eller kärlek, eller vänskap. Egna er åt er konst. Gör den till ert hem, er älskare, er vän. Lef i den — dö för den. Ack! var det verkligen tomma ord? Måste jag glömma, att jag har en far, en syster, ett hem? Djupt nedslagen, fortsatte jag att måla, utplånande hvarje drag, så snart det var 38jordt, och stannande allt då och då af del trötthet. Vid ett af dessa uppehåll spratt jag till, då jag kände tryckningen äaf en tung hand på min axel och fann professorn stående vid min sida. — Hvad selas er, fräulein? frågade han, det han betraktade mig med en forskande olick. Hvarföre gråter ni? — Jag gråter icke, sir. Han vidrörde betydelsefullt min kind. Den var våt af omedvetna tårar. — Jag — jag visste icke — jag mår cke bra, stammade jag. Han skakade på hufvudet. — Ni är icke lycklig, sade han, med vanlig mildhet. Der — lägg bort ert arete för i dag. Man kan icke måla, då innet är nedstämdt. (Forts.)