Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1866, sida 2

jag kan kalla min egen. Mamma helsar dig hjertligt. Pappa är hos grefve de Chaumont, annars skulle han utan tvifvel göra detsamma. Ännu en gång farväl, kära syster, och tro mig etc. etc. Jag läste brefvet till slut och satt tyst. — Nå, Barbara, utropade Ida, hvad säger hon om din lycka? Hur emottog din far det? O, jag önskar jag hade varit der, då de öppnade brefvet! — Hilda säger ingenting alls derom, svarade jag, i det jag försökte se liknöjd ut. — Ingenting alls? upprepade Ida. Men du skref ju dagen efter festen? — Riktigt. — Då har brefvet kommit bort! Jag skakade på hufvudet. — Men — men är du säker, att hon icke nämner det? envisades Ida. Jag lade ihop brefvet och stoppade det 1 fickan. Hila nämner blott en gång akademien, sade jag, och då endast för att undra hur hon kunde uthärda der så länge. Hon nämner aldrig täflingen. — Ovänligt! oädelt! utropade Ida häftigt. Om jag vore i ditt ställe — — Om du vore i mitt ställe, skulle du förlåta det, liksom jag förlåter det — glömma det, liksom jag skall försöka att glömma det, och — och — — Och blifva ryktbar, trots dem! utropade den varmhjertade Ida, i det hon kastade sina armar om min hals. Ja, Barbara, du skal tvinga dem att blifva stolta öfver dig! Tänk på den framtid, som ligger framför dig! Tänk på allt hvad du redan gjort — tänk på allt, som du ännu har att göra! Hvad gör det om Hilda är