Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1866, sida 2

zår tillbaka srån denna bana, utan fortsår på densamma. Att länen härmed drabbats af utgifter, har varit en ledsam, men oundviklig nödvändighet, så länge landstingen ej ägt större belopp af allmänna medel till sitt förfogande. Men det är derhän man måste komma, och skall kunna komma, derest landstingens verksamhet ådagalägger behofvet och rättvisan deraf att staten till dem lemnar en del af sina inkomster. Vi hafva redan talat derom, och upprepa det, läggande derpå en synnerlig vigt: landstingen böra från statsverkets budget erhålla tillräckliga medel för sin verksamhet, så att de icke behöfva för hvarje utgift betinga länens invånare med ny beskattning. Det är en rättvis fordran, men den är tillika ett statsklokhetens kraf, enär man bör vara angelägen att ej göra den herrliga institution, som vi erhållit i landstingen, motbjudande för menigheterna. Staten har i bränvinstillverkningsskatten erhållit en ny inkomst på omkring 10 millioner rdr. Det är ingalunda för mycket begärdt, att åtminstone en fjerdedel deraf, eller 2,500,600 rdr, öfverlemnades till landstingen, i förhållande till länens befolkning, då alltså hvarje landsting erhölle öfverhufvudtaget 100,000 rdr om året till sin användning. På samma gång kunde då alla utgifter till lokala väganläggningar, hamnbyggnader, uttorkningar af mossar. m. m. öfverflyttas från statens budget till länens. En ny uppblomstring i länen skulle kunna vinnas med dessa anslag, som nu uppslukas i militärväsendets ginungagap. Inom få år skulle t. ex. alla kommuner härmed kunna vara försedda med skolbyggnader. Högre folkskolor skulle härmed kunna på flera ställen upprättas. Sjukvården kunde blifva rätt ordnad. Många för länen nyttiga arbeten, såsom väganläggningar, brobyggnader, m. m. skulle kunna utföras. Landstingen böra sjelfva taga initiativet i denna sak. Må t. ex. ett landsting, med vidgad blick för ortens kraf, besluta några nödiga anordningar och åtgärder till allmänt gagn, men derjemte besluta, att utförandet skall vara beroende deraf att medel erhållas från statsverket. Så kan man ingå till regeringen med begäran om proposition till riksdagen för erhållande af de nödiga anslagen, öppet förklarande att landstingens verksamhet är deraf beroende. Om -nu många landsting handla så, hvart och ett för sig, så är det antagligt, att regeringen skall finna sig föranlåten att göra en allmän framställning i ämnet. Och riksdagen skall så mycket mindre kunna lemna en sådan riktig och rättvis framställning utan afseende, som hela dess ena kammare är en delegation af just landstingen. Det är utomdess hög tid att behjerta, det statsmedlen få en bättre användning än hittills, så att de blifva i högsta möjliga mån använda till folkets sanna bästa. Och ett anslag i den riktning vi nu antydt vore åtminstone ett steg derhän.