Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1866, sida 1

XXV KAPrener. Jag lyser med en återspeglad glans. Sedan den stora festen var öfver, förföll Zollenstrasse i dess normala tillstånd af lugn och stillhet. Konungen af Wiirtemberg for sin väg i en ståtlig vagn med fyra hästar, företrädd af sina spannridare och efterföljd af tre vagnar, innehållande hans svit. De öfriga förnäma fremlingarne, med undantag af några, som stannade qvar för att dricka brunn, afreste med mer eller mindre ståt till sina olika bestämmelseorter. I akademien följde ett onaturligt lugn på en ovanlig förvirring. Det var nu de långa serierna, då nästan alla packade in och glada reste hem. Hilda och jag, Ida Saxe och ett par andra voro bland dem, som alltid stannade qvar. Nu var Hilda också borta, och den stora byggnaden var ödsligare än någonsin. Om icke Hugh varit, skulle min triumf, när allt kommer omkring, varit ganska bedröflig. Likväl var det en triumf, och mitt hjerta klappade af glädje, då mina kamrater trängdes omkring mig och både att få se min medalj, — min vackra guldmedalj, i dess åtui af maroquin och sammet. Jag lade den till och med under mitt hufvud den första natten och betraktade den, så