Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1866, sida 1

är en besynnerlig varelse, nyckfull, förvänd, duglig till ingenting! Ja, ni har rätt, och om jag förvirrar er, förvirrar jag mig sjelf lika mycket, och mera. En dag, då ni och jag båda äro äldre och förståndigare, skall jag berätta er mitt inre lifs historia från början till slut — om endast för att visa er, hur en menniska kan förspilla himlens dyrbara gäfvor och, vid trettiosyra års ålder, finna sig bankrutt på allt som gör framtiden icke helt och hållet förtviflad. — Bankrutt! stammade jag, törvirrad af hans häftighet och fruktande, jag visste knappast hvad. — Ja, barn, bankrutt på förhoppningar — icke på tunnland! utropade han otåligt. Hvad är lifvet annat än ett hasardspel, och hvad äro vi annat än spelarne? Viinsätta framtiden — det kan kanske blifva en vinst, kanske förlust. Hvem vet, förrän kortet lägges upp, eller klotet slutat att rulla? — Jag kan icke uthärda, att ni skall känna så, sade jag, i det tårarne störtade till mina ögon. Ni är ännu ung — ni är rik — ni kunde göra er sjelf och så många andra lyckliga, och likväl — Och likväl, Barbara, afundas jag er af hela min själ — Afundas mig, mr Farquhar? Ja, som Edmund afundades Edgar! Då jag i dag kom i den lugna atmosferen af detta hus — då jag passerade en öppen dörr i korridoren derborta och såg en tjugo unga flickor sittande omkring ett bord med sina böcker, alla flitiga, oskyldiga och lyckliga — då jag visades in 1 detta trefliga, enkla förmak med dess öppna fönster och blomsteruppfyllda balkong — då jag ser