och salsk uppfattning af de sköna orden! På ett annat ställe säger han: , För öfrigt finnes det ingen trohet, som håller stånd mot frestelsen, då hjertat indrages i frågan (2!) Och huru kunna begära fullkomlighet i ett fall, der känslan och inbillningen äro de herrskande makterna? Minst hör det komma i fråga med qvinnan, för hvilken kärleken är allt och hvars sinne är så öppet för alla nya intryck. Dessa ord tarfva inga kommentarier. Det är i sanning beklagligt att finna i romaner — i böcker, som läsas af så många, de der äro oförmögna att urskilja det grundfalska i ett skenfagert resonnemang — en uppfattning, så skef, så moraliskt slapp, så verkligt usel-under den sjukliga sentimentalitetens slitna täckelse. Under sådana förhållanden är det en verklig lycka, då såsom här bristen på författaretalang ger anledning att antaga, det skriften snart kommer att makuleras. Att ingen sådan talang finnes hos förf., visar ej blott det fadda, ofta enfaldiga skrifsättet, utan äfven sjelfva kompositionen. Eller finnes något förnuftigt skäl för att i romanen inväfva åtskilliga för hufvudpersonerna och den egentliga intrigens utveckling fullkomligt indifferenta personers historia? Hvad har baron Gustaf Stjernfelt och hans unga svartsjuka friherrinna, hvad har hans syster och hennes tillbedde postsekter, hvad har denne sednares mor och syster, noga räknadt, med hufvudpersonerna och deras öden att göra? Författarens bisarra arrangemang vållar läsaren det besväret att hålla reda på tre å fyra berättelsers trådar, som löpa parallelt genom boken, om n. b. denne orkar att läsa igenom den. Och dessa berättelser, huru narraktiga äro de ej! Hvilket barnsligt infall att låta den eljest ingalunda svärmiske baronen dagligen gå bort till Södermalm och der sitta och se på sin hustrus porträtt både , länge och väl, då han dock hade tillfälle att betrakta originalet så mycket han ville i sitt eget hus, och då han visste, att just denna frånvaro på bestämd tid väckt hustruns svartsjuka! Icke stort klokare är det att låta hans syster, hvilken skildras såsom lika förståndig som god, på gatan förälska sig i en postsekter, om hvilken hon ej vet mer än att han har luggsliten rock och melankoliska ögon, samt sedan, då hon fåfängt erbjudit hans anhöriga pekuniert understöd, besegra den romaneska stoltheten hos dessa, genom att låta dem veta, att hon är kär upp öfver öronen i honom — att så godt som fria till honom. Hvad sjelfva hufvudintrigen angår, så är den både gammal och utsliten, sedan så många författare behandlat den. Ett rykte påstår, att kapten Thersner med fartyg och besättning gått till sjöbotten, Blommert gifter sig ett år efter skeppsbrottet med den förmenta enkan, och den återkomne kaptenen står bröllopsaftonen utanför hans hus och stirrar helt tragiskt uppåt fönstret, hvarvid brudparet sitter, men i stället för att som riddar Ålonzo och andra balladsvålnader störta in och på ett ogentilt sätt störa den färska äktenskapsglädjen, går han, såsom det ju egnar och anstår en förorättad make med kött och blod, helt stilla bort och döljer allt framgent sin tillvaro sör dem, som den skulle kunnat vålla obehag. Kort sagdt, förf:n har slafviskt följt de författare, som förut behandlat ämnet, hvaribland vi vilja nämna Tennyson, som för några år sedan lade det till grund för sin Enoch Arden. Så står det till med arbetets anspråk på originalitet, en omständighet, hvilken vi för öfrigt icke vilja klandra, då så mycket röjer, att förf:n har skäl att taga sig till vara för sina egna ider och infall. A.