Litteratur. Sjökaptenens hustru. Berättelse af Elis Emil. Svenskt original. Stockholm. I detta lilla arbete tro vi oss se en ung författares debut, hvilken blandar sig i den skara, som täflar om den romanläsande publikens ynnest, antingen emedan han anser ,,en ann vara så god som en ann, eiler derför att han hyser den föreställningen, att han utrustats med en särskilt talang för detta slags författareskap. Berättelsen tyckes dock ej egnad att komma läsaren att dela denna öfvertygelse; totalintrycket torde i stället bli, att han tagit sig vatten öfver hufvudet, och att de bemödanden, hvarigenom han söker gå i land med sitt förehafvande, äro allt för svaga och tafatta, för att krönas med framgång. Vi vilja ej uppehålla oss vid den omständigheten, att formen ofta röjer, att förf. ej är särdeles bekant hvarken med tankelagarna eller den svenska språkläran; denna brist har visat sig hos så många af vårt lands romanproducenter, att vi börja vänja oss dervid, såsom publiken redan gjort det, samt hålla före, att kritiken skulle bli en ropandes röst i öknen, derest den ytterligare uppträdde mot vårt sköna språks. våldförande af detta slags litterära barbarer. ,,Sjökaptenens hustru ger för öfrigt äfven i andra hänseenden anledning till vigtiga anmärkningar. Berättelsen börjar med en , sorglig skilsmässa mellan dess hjeltinna och hennes make, den genomhederlige, kärleksfulle och tillika intelligente kapten Henrik Thersner. De unga makarne skulle, enligt hvad beräknadt var, återse hvarandra först efter tvenne års förlopp, och den unga fru Agnes var ytterst förtviflad, simmade i tårar, deKlamerade om sina känslor, lofvade att sitta de långa höstqvällarne och se på stjernorna och tänka på Henrik, samt ville dessemellan dö eller följa sin man på hafvet. Efter afskedet, som förf. bemödat sig att skildra så hjertslitande som möjligt, ligger hon naturligtvis .,framstupa på soffan, tills hon i ,,en orolig sömn glömmer(-) skilsmässans qval. Den unga gräsenkan håller i början hvad hon lofvat sin bortfarne make, ty hon sitter en tid bortåt, timma efter timma, och ser på stjernorna och hans porträtt, men småningom börjar hon ledsna vid denna romantiska sysselsättning. Hon arbetar aldrig, och som fåfäng gå lärer mycket ondt: — såsom vi alla inhemtat ur katekesen — låter hon mannens redare, hr Blommert, och dennes tjenstvilliga syster först locka sig in i de stockholmska nöjenas hvirfvel och sedan till hvad som, enligt vanliga moraliska begrepp, är högst tadelvärdt. Kärleken till sjökaptenen aftynar och den till redaren nppspirar och tillväxer med fruktansvärd. snabbhet, och det under den förträfiliga farmodrens ögon, i hvars vård kapten Thers uer anförtrott henne. Ett år efter dennes: afresa har Blommert förklarat sin kärlek för Agnes, som låtit honom veta, att den är besvarad. , Den olofliga kärleken går framåt, berättar förf. Hvad som gör denna fula historia på en gäng mera omoralisk och mera Osannolik. än den eljest skulle varit, är förf. ständiga försök att öfvertyga läsaren om att Agnes och Blommert äro goda, ädla, milda och ömma menniskor, fast något svaga. Deras fel, menar han, är en mensklig sak och ,förlåtlig inför Honom, som med gränslös mildhet sade: , den som ir ren kaste första stenen. Hvilken vådlig