— Tror ni, att hon saknade mig? — Jag är säker derpå — så mycket Säkrare, som hon aldrig sade ett ord derom. Janet saknade er förskräckligt och gret, då hon hörde ert namn. — Stackars Janet! — För min egen del, Barbara, kändes: det som om huset icke alls varit samma ställe. Dagsljuset tycktes hafva försvunnit. derifrån, och tystnaden tagit sin boning deri. Då jag visades in i det gamla välkända förmaket, och såg er tante på sin i gamla vanliga plats, och sedan såg mig om efter er som vanligt, men hörde att ni var borta — hade rest för att aldrig återvända — kändes det — vid Jupiter — det kändes som en kall hand blifvif lagd på mitt hjerta! — O, mr Farquhar, saknade ni mig också? —Saknade er! Min lilla flicka, jag kunde icke saknat er mer, om — Parbleu! det var derföre jag blef borta. Tror ni, att jag icke skulle tillbragt många timmar hos den gamla damen i hennes ensamhet, om jag icke varit ett egennyttigt odjur och afskytt att närma mig stället? — Ni har således aldrig sett henne sedan? i — Aldrig. — Eller hört något från henne? Jag skakade på hufvudet. — Och ni vet icke ens, antingen hon lefver eller är död? — Jag har sett min far, och han säger, att hon lefver. I — Men hvarföre icke skrifva till henne? — Jag kan icke. Jag älskade henne, som om hon varit min mor, och hennes: hus var mera för mig än mitt hem näågonsin varit. IIon förviste mig från sig